easyblue

Hur många har någon gång känt sig obekväm i sin kropp? Tagit in ett plagg i provrummet och insett att det har varit för litet? Tänkt att alla andra har varit så snygga och känts så bekväma i sina kroppar?

Jag har känt mig obekväm. Jag har tagit med mig försmå storlekar in i provrummet. Jag har tyckt att andra verkar så bekväma i sina snygga kroppar och senare hört dem klaga. Just det att höra sina vänner säga ”jag är så tjock” är jättejobbigt tycker jag. Vad ska jag svara? Jag vet att de vill att jag ska svara ”nej men du är inte tjock alls”. Helst ska jag även säga att det är jag som är tjock så att de kan säga att jag inte är tjock. Så fungerar det i alla fall på film. Men jag är inte i en film. Och jag låter bli att svara. Allra mest skulle jag vilja ge igen med ”ja, du är tjock”. Kanske för att få se minen då man aldrig säger att någon är tjock, men framförallt för att du aldrig är smalare än du tror dig vara. Om du tror att du är fet som en val så kommer du, i dina egna ögon, att vara fet som en val och därmed bete dig som att du vore tjock som en val. Oavsett hur många gånger jag säger till dig att du inte är det.

Jag är en sådan som låter bli att klaga på min kropp. Kanske för att jag känner att svaren jag kommer att få inte kommer att vara ärliga. Kanske för att jag aldrig har valt att umgås i de kretsar där man spenderar eftermiddagar framför spegeln. Jag tänker på filmen Mean Girls där Cady, som aldrig har gått i high school tidigare, blir adopterad av skolans drottningar, tillika plastbrudar. En eftermiddag är de hemma hos en av tjejerna. De tre i ursprungsgruppen ställer sig framför spegeln och börjar klaga på sig själva. ”Mina vader är så breda”, ”jag har mansaxlar”, ”mina porer är så stora”. När tjejerna har klagat klart vänder de sig till Cady som bara har tittat på i ren förvåning och väntar på att hon ska säga något nedlåtande om sig själv. Cady som aldrig har upplevt den här kulturen tidigare blir helt ställd och det enda hon kommer på är ”jag har dålig andedräkt på morgonen”. Jag tycker att den här scenen säger något om det samhälle vi har och föds in i idag. Med all hets om att vara smal. Att vara närmare size zero än som är möjligt med den kropp du föds med.

Under 40- och 50-talen var Marilyn Monroe den stora stilikonen. Att hon var kurvig vet nog alla. Hennes kropp var hälsosamt fyllig och hon led knappast av anorexia. När 60-talet och pinniga Twiggy kom ändrades idealen och Twiggy la grunden för dagens size zero-ideal. Alla har säkerligen inte size zero som drömkropp, men de flesta skulle vilja ta bort några kilon här och några kilon där.

Jag har en vän som dagen innan hon ska till simhallen med skolan säger ”imorgon måste jag vara smal så jag äter inte fram tills dess”. Tilläggas bör är att hon är en hälsosamt normalbygd tjej, som drar åt det smalare hållet i storlek 38. Här tror jag att det handlar om inställning. Hon är ett typiskt exempel på en som tror sig vara tjockare än vad hon är och därmed är tjock oavsett vad någon annan säger till henne. Jag å andra sidan är med veten om hur min kropp ser ut och accepterar det, för jag kan inte göra något åt det. Jag är född sådan. Jag har precis samma kroppsbyggnad som min mamma, min moster och min mormor. Med andra ord är det inte mycket att göra åt.

Men. Under hela högstadiet visade jag inte mina lår offentligt. Alla mina kortbyxor täckte knät. Om jag badade gjorde jag det i badshorts. Jag ville inte visa mina ben i onödan. Jag ville inte att de skulle dra till sig onödigt med uppmärksamhet.

Som tur är har jag ändrat mig. Jag har blivit säkrare i mig själv. Jag vill tro att andra inte bryr sig så mycket. Och då är det lättare att visa benen. Och det vill jag tacka er för, SE3A. För i den här klassen, på den här skolan, har jag aldrig känt några föraktade blickar. Tack.