easyblue

En novell av Helén Toftered, SE1A, Schillerska Gymnasiet, Svenska A

Första anblicken. Första intrycket. Första gången. Den är viktig. Man bygger hela sin framtida värdering på det. Eller kanske inte. Men mycket. Ens känsla kan alltid ändras efter första anblicken. Men det första intrycket är viktigt. Därför är det viktigt att göra första gången speciell. Att se rätt ut vid första anblicken. Att välja kläder för att göra ett rätt första intryck. Att allt blir så bra som möjligt första gången.

Att se rätt ut är skitsvårt. Ska håret hänga fritt eller vara uppsatt? Ska man lägga en omsorgsfull sminkning som tar en kvart och framhäver ögonfärgen eller en naturlig som man kan sminka på samtidigt som man håller frukostmackan i handen alla andra mornar? Glasögon eller linser? Kläderna är värst. Skjorta eller kofta? Kjol eller byxor? T-shirt eller linne? Bandtröjan som betyder så mycket, men som skapar otroliga fördomar fortare än man hinner blinka? Smycken eller inte? Ett lite tillpiffatjag eller ett tråkigt vardagsjag? Hur ska man bete sig? Ska man gå fram till första bästa och prata om vädret eller ska man stå tyst i ett hörn? Om man möter någons nervösa blick, ska man då le nervöst tillbaka och visa att jag också är nervös eller ska man bara ignorera och spela känslokall? Det är skitsvårt! Varför har ingen skrivit en manual hur just jag ska bete mig? Alla säger att det är spänt till en början, men det går snabbt över. Vågar man tro på det? Vågar man tro att första dagen på gymnasiet blir bra?

Förberedelserna började redan igår med ett träningspass ihop om att vara trött till kvällen för att få en ordentlig natts sömn. Men planen sprack. Vem kan sova när de tre viktigaste åren i livet börjar imorgon?

Sen var det valet av kläder. Garderoben består i det närmsta av en färg, svart, efter den svarta perioden förra året. Men nu är jag mer färgglad av mig. Ska jag då ha helt svarta kläder på mig? Dessutom är det över 20°c ute. I panik skickas ett sms till bästa vännen i annan ort som började skolan i förra veckan: ”Vad hade du på dig första dagen i skolan?” Svaret kommer snabbt: ”En bandtröja (den vanliga du vet), svarta byxor och mitt rosa nitbälte.” Varför kunde jag inte vara mer som hon? Jag vågar inte ha bandtröja första dagen. ”Jag vet inte om jag vågar ha min bandtröja. Jag är feg. Men jag vill samtidigt visa att jag är jag, och sticka ut lite lagom. Pappa bara suckar.” Jag borde egentligen ha min bandtröja. För jag är modlig. ”Men slumpa fram något. Du kan ju ta på dig vad du vill ur din garderob som du tycker om. Det är ju vad som representerar dig. Pappor har en tendens att sucka.” Just nu känner jag inte att jag tycker om min garderob, så mitt svar lyder: ”Min garderob känns inte som jag just nu.” Jag känner hur någon form av panik börjar sprida sig i kroppen. ”Gå naken.” Då känner jag att av henne kan man inte få ut något mer av henne. Det börjar luta åt bandtröjan och svarta jeans i alla fall. Kanske kan man lätta upp det med den blåa koftan som införskaffades i somras? Det duger. Det representerar trots allt mig.

Jag sätter klockan på en kvart tidigare än absolut nödvändigt så att tiden finns att fixa den där sminkningen om jag vill. Så att tiden finns om jag vill sätta upp håret krångligt, bara för att visa att jag kan. Så att tiden finns att göra ett sista minuten byte av kläder om jag skulle få för mig det. Eller om jag skulle få för mig att ligga och dra mig i sängen en kvart.

Ring. Riing. Riiing! Dunk. Jag stängde av väckarklockan med en smäll. Varför ringer den helt plötsligt? Den har ju inte ringt på tio veckor. Kabom! Dagens uppdrag slog till mig som ett pistolskott. Idag ska jag åka spårvang själv, för första gången. Bor man på ett ställe, strax utanför Göteborg, där det bara går bussar, varför skulle man då ha åkt spårvagn tidigare? Mindre än en tiondels sekund senare kom anledningen till spårvagns resan upp i huvudet. Första dagen på gymnasiet.

Äntligen hemma. Hela jag är helt slut. Huvudet är slut och skriker efter vila. Kroppen är helt slut och skriker även den efter vila. Men magen är värst. Den är så hungrig att den krampar. För vem tar om i bamba första dagen?

In med huvudet i kylskåpet och fram med filen. Jag sätter mig vid köksbordet och berättar för pappa hur det var. Han är bra på att lyssna på halvviktiga saker som man bara behöver berätta, men som egentligen totalt ointressanta.

”Jo, men först när jag kom in till stan hoppade jag på spårvagnen. Jag satt som på nålar för jag ville inte missa min hållplats. Asså, skolan är skitstor! Jag kände mig så liten när jag gick över skolgården. Som tur var såg alla andra lika vilsna ut. Haha. Sen gick alla in i aulan. Det var typ som att gå in i en kyrka. Kyrkbänkar. Orgel. Takmålningar och skumma gubbar på väggarna. Där blev vi uppropade i klasser. Sen gick vi till vårat klassrum. I min klass är det typ fler tjejer som börjar på bokstaven E än vad det är killar. Det är lite intressant. Det var bara en massa info hela dagen. Och typ lite lära-sig-alla-namn-lekar. Rektorerna var inne och pratade. Eller det var rektorn och verksamhetschefen. Den ena har bara koll på vårat program, den andra på hela skolan. Men de verkade bra. Sen fick vi studiehandledare också. Det är ett sådant långt och jobbigt ord! Varför heter det inte mentor som på högstadiet? Det var ju så kort och enkelt! Tänk när vi ska ha mentors tid. Ska man säga studiehandledartid då? Tungan knyter ju sig!” Jag lastar in några skedar fil och flingor i munnen. Pappa skrattar bara. Jag fortsätter:

”Och alla såg så härliga ut! Asså, ingen var den andra lik. Okej, det var ett par jobbiga tjejer som kom lite sent till uppropet som såg lika dana ut. Men i övrigt var alla olika. Åh! Jag vill typ lära känna allihopa för de ser så sköna ut!” Pappa ler och frågar:

”Hur blev det med kläderna då? Hittade du något bra?”

”Jag vet inte. Jag tror det. Men det var så sjukt varmt att jag fick ta av mig koftan och då blev jag emo-svart. Fast jag kände mig lite tråkigt jämte alla snygga poppare och personliga stilar. Men det ska jag nog överleva att vara den som klär sig tråkigt. Jag lär mig nog med tiden.” Jag tar min nu tomma tallrik och ställer in den i diskmaskinen och går upp på mitt rum.

Det är mörkt ute. Det är mörkt inne. Sånär som på mammas sänglampa i andra änden av huset. Men det märker inte jag, för min dörr är stängd. Jag ligger i sängen och tittar in i väggen. Ser ljusa väggen som jag har legat vaken med så många nätter. Jag försöker tänka igenom dagen. Det är svårt för ögonlocken vill bara klappa ihop. Det gick bra trots allt. Jag kan nog känna igen ett flertal ansikten imorgon och nog ett par namn också för den delen. Förhoppningsvis kan jag även para ihop rätt ansikte med rätt namn. Studiehandledarna verkar bra. Allt känns bra. Det känns som om tre år inte kommer att bli någon svår match. Det känns bra. Det känns bra att kunna gå tillbaka imorgon igen. Trots att jag är så slut som jag är så känns det bra. Vid första anblicken kändes det bra. Till trots att första intrycket var lite läskigt. Första gången var bra och kommer att förbli det.

 

Konstruktiv Kritik. Bitte.