Schatten und Licht del 15

Gustav:

"Vill du berätta?" Frågade han henne samtidigt som han lade sin hand på hennes axel. Hon nickade bara. Hon gjorde en ansats till att börja tala, men var tvungen att hejda sig på grund av gråten. Hennes gråt påminde om ett Beatelsfans gråt under en konsert. Fast denna var inte av lycka.

Han drog henne in till sig och mumlade trösteord i hennes hår.

                 Tillsist tog hon ett djupt andetag och rätade på ryggen. Tårarna rann fortfarande ifrån hennes kinder och hon försökte idogt torka bort dem, utan resultat. Hon började prata med en lugn, snyftande stämma:

"Jag vet inte om du vill höra egentligen. Jag vet inte om jag vill berätta för dig. Med rädsla att du skall lämna mig. Precis som alla andra. Men jag tar risken." Hon pausade och han tog sin chans att lägga in en replik:

"Du kommer inte att förlora mig. Jag vill höra. Och jag vill lära känna dig. Även om orsaken till att du flyttade hit. Om du tillåter vill säja." Han greppade om hennes hand och hon fortsatte uppgivet:

"Som du vill. Under tiden jag bodde i Göteborg, Sverige. Alltså under hela den tiden i mitt liv jag inte bott här. Då umgicks jag väldigt mycket med en tjej som hette Leila. Vi umgicks så mycket att vi kom varandra tillräckligt nära för att kalla varandra för bästa vän, själsvändare, bästis, ja vad du vill. Vi delade allt, mer eller mindre. Till och med familj. Hennes föräldrar och syster tog hand om mig som om jag var Leilas biologiska syster. Mina föräldrar tog hand om henne på samma sett. Jag som alltid varit ensambarn uppskattade min extra syster, Sanna, väldigt mycket. Sanna var 5 år äldre än mig och Leila. Hon hade precis fått sitt körkort och skulle ta med oss ut på en utflykt. Vi skulle gå vår årliga mils vandring sista helgen i februari i ett vackert naturreservat söder om stan. De två systrarna satt i framsätet. Jag hade tänkt tanken ett par gånger tidigare, men det var då jag verkligen insåg hur olika de var. Det var precis som när man upptäcker att man faktiskt har gardiner i köket.

Vi alla var glada. Vi var glada åt varandra. Vi var glada åt Sannas körkort. Vi var glada åt Leilas berömda pastasallad i picknickryggsäcken. Vi var glada åt att jag var med. Vi var glada åt det fina vädret och att vi skulle ut, bara vi tre. Jag tittade ut igenom fönstret hela tiden och helt plötsligt fick jag se en fågel. En fasan, om jag inte minns fel. Jag sa det så klart högt, de är ju inte direkt vanliga fåglar. De båda tittade ut, utan att tänka på att vi just körde över ett krön och pang! Vi total krockade med en annan bil. Jag tuppade inte av. Eller så vaknade jag bara igen. Jag vet inte. Jag hörde i alla fall sirener i fjärran och Leilas tidigare sluta ögon öppnades och orden hon sa. De ögonblicken kommer jag aldrig att glömma... Hon sa just de orden som stod i novellen." "Min ängel. När ingenting går, då ska jag bli en ängel, bara för dig." tänkte han. Då brast det igen för Mirjam. Han drog in henne i sin famn och viskade tröstande ord i hennes öra. Trots alla känslor som överbelamrade rummet och honom själv kände han träsmak i baken och insåg att om de skulle sitta kvar här på stolarna, skulle det sluta med att de båda skulle ha väldigt ont.

"Kom så sätter vi oss på sägen." Han ledde den hulkande kroppen mot sägen och drog täcket runt henne. Precis som den kvällen då hon kommit till honom mitt i natten. Skillnaden denna gång var att det var två under täcket. När hennes gråt stillats frågade han henne:

"Orkar du fortsätta?" För andra gången nickade hon och började prata med samma röstläge som tidigare:

"Efter det tappade jag allt. Allt var ju mitt fel! Om jag inte hade sagt någonting om den där dumma fåglen hade ju ingenting hänt! Jag klarade knappt av att vara i skolan. Jag klarade inte av någonting som påminde mig om henne. I början sov jag i mamma och pappas rum. Först efter flera veckor klarade jag gå in på mitt rum igen utan att börja gråta! Och efter ytterligare ett par veckor kunde jag börja gå till skolan igen. Men då hade jag slutat bry mig om hur jag såg ut. Jag såg ut som ett vrak! Före allt hade jag haft långt, turkost hår och lade minst 45 minuter framför spegeln varje morgon! När jag kom tillbaka hade jag flera centimeters utväxt. Den turkosa färgen hade blivit blekt grönblå och på mornarna gick jag bara upp tog på mig först bästa plagg och gick typ direkt till skolan. Jag gick runt som i dimmor. Läkarna hade gett mig diverse mediciner för att få mig att återgå till det normala så gott det gick. Det gick inget vidare, vilket du kanske förstått.  Det var då utfrysningen började. Successivt och strategiskt frös de mig ute. Strax där efter kom glåporden också. Till en början brydde jag mig inte. Jag ville ändå vara för mig själv och tänka. Men efter ett tag blev det för jobbigt att inte kunna dela mina tankar med en jämnårig." Hon gjorde en paus. Han torkade hennes tårar med baksidan av sin hand. Hon försökte le urskuldande som om hon sa den falska, om nämnda, repliken: "Nejdå, jag mår bra." Han frågade då försiktigt:

"Det var du kom och tänka på... självmord?" Det tog emot att säga det sista ordet. Det var ett ord som kändes väldigt tabufyllt.

"Jag hade tänkt på det ett tag, men det var först då jag kom för mig att genomföra det. Hur svårt kunde det va? På baksidan av burken var det en varning om vilka följder en överdos kunde få. Stanna andningen, blodcirkulationen, koppla bort hjärnan osv. Allt var ju bara pest och pina, inte kunde det bli värre i alla fall. Så jag tog ödet i mina egna händer och skred till verket. Halsade tabletterna på skoltoan. Jag fick se det omtalade ljuset en kort stund, innan jag vaknade upp under en stark lampa. Magpumpad.  Jag hade tydligen smällt till något då jag föll ihop och någon hade slagit larm och räddat mig från döden. Det var nästan värre att bli påkommen än att vara med om olyckan. Tänk på vad folk snackade bakom ryggen! Både bakom min och mina föräldrars! Mina föräldrars ryggar! De hade ingenting med mitt beslut att göra, de hade gjort allt för mig! Det var då pappa fick jobbet här i Magdeburg. Vi tvekade inte länge innan vi började titta på hus här nere. Hade det varit ett år tidigare hade han sagt nej. Inte en chans att han hade tvinat mig att skiljas ifrån Leila!

Innan flytten klippte jag mitt hår, bytte garderoben och sminket. Och resten vet du." Hon andades ut. Allt hade gått i ett snabbt, men hackigt, tempo. Hennes tonläge hade växlat mellan sorg, saknad, ironi och ilska. Hon satt bara tyst och andades. Han var bara stum.

5 kommentarer

Jag vill inte längre vara

"Usch! Se på trollet som kommer!"
Jag vänder om och springer iväg. In på toaletten. Låser dörren, ser mig i spegeln. Ser mina trötta, tröstlösa ögon. Jag vänder fort bort blicken igen. Jag klarar inte längre av att se på mitt ansikte. Jag förstår vad de menar. Mitt ansikte har mist sin glans sen du lämnade mig.
Ingen vet längre hur jag mår. Kanske är det för att ingen förstår mig så som du gjorde. Jag har blivit en mästare på leenden och repliken: "Nejdå. Jag mår bra."
Jag känner hur tårarna tränger upp ur tårkanalerna. De lägger sig i ögonvrån i ren väntan på att rinna över. Och vad gör de inte? Såklart att de rinner över. De har ingen anledning till att ligga kvar. Jag försöker vara stark. För din skull. Det är svårt. Utöver dig finns det ingen att vara stark för. Så egentligen, varför är jag stark? Det tjänar ingenting till. För vem skulle sakna mig om jag försvann? Ingen skulle sakna den riktiga delen av mig, för den är död. Du dödade den när du försvann. Jag är inte jag när du inte är med mig. Mitt liv är lika meningslöst som en toalett som inte används.
Minns du när vi sökte regnbågen? Den är död. Jag hittade den, i spillror på marken, framför mina fötter.
Min skugga väger flera ton. Den blir bara tyngre för var dag som går.
 
Jag minns fortfarande den dagen som du lämnade mig som igår.
Jag minns bilen vi åkte i. Din systers bil. Det var hon som körde. Ni var så omaka. Hon blond, du brunett. Hon blåögd, du grönögd. Hon var som en syster till mig med.
Hon var så glad att jag var med. Du likaså.
Ni två satt i framsätet. Jag såg en fågel, en fasan. Jag sa det högt. Det skulle jag aldrig ha gjort. Det var då det hände. En röd bil kom i motsatt riktning. Det fanns ingen möjlighet att väja undan. Det blev en totalkrock.
Jag var vid medvetande, trots smärtorna. Det gjorde så ont, så ont. Jag såg dina slutna ögon. Jag såg din bröstkorg höjas och sänkas med ojämna mellanrum.
Jag hörde sirener i fjärran. Du verkade också ha gjort det. För du öppnade dina ögon. Du såg på min och viskade hest:
"Min ängel. När ingenting går, då ska jag bli en ängel, bara för dig." Du slöt ögonen igen. Din bröstkorg slutades att hävas upp och ner. Jag grät. De orden var de finaste jag någonsin hört. Så mycket finare än de tre orden folk använder i tid och otid.
 
Räddningspersonalen fann mig gråtande i fosterställning, i baksätet. Du och din syster borttynade i framsätet. Mannen som kört den röda bilen var även han död. Jag var den enda överlevande. Enda sedan jag fick veta har jag velat följa efter i era fotspår.
Folk har smällt i mig så många osanningar om allt vad jag betyder för dem. Nonsens säger jag. Inte till dem såklart. Jag nickar bara försynt och säger det samma. Helt meningslösa ord.
 
Jag ber dig: Kom och hjälp mig flyga. Eller låt mig få låna dina vingar ett tag. Jag klarar inte av detta längre.
Du har gjort så att himlen hänger snett. Universum har blivit rubbat. Det är inte bra för någon.
Ingen pratar längre. Alla har blivit så tysta. Tystnaden har gjort mig döv.
Utan dig består min värld av gråa murar och inget ljus. Allt som händer, det händer utan mig.
Ingen känner mig. Inte ens jag själv. Jag längtar tillbaka, men jag kommer bara längre bort för varje ögonblick.
Hela världen brakar ihop och blir ett "Happy End". Jag torkar de sista tårarna. Jag vet att vi inte är odödliga.
 
Jag har fått antideppresiv medicin för att komma över dig. De tror det hjälper mig att komma över dig. Att det ska göra mig lugnare, men att glömma dig, det kan de glömma. Jag kommer aldrig att glömma dig.
Jag tar en varje gång saknaden efter dig gör för ont. Det är när jag är ensam. Jag säger åt mig själv varje gång att detta var den sista. Alltid behöver jag en gång till. Alltid en sista gång.
Idag ska bli den allra sista gången.
Jag ser ner i burken som jag bär med mig likt andra sina mobiler.
Nio små vita piller på en vit plastbotten i en vit burk. Jag skakar burken. Pillren skramlar så vackert mot den hårda plasten.
Jag överväger en sista gång innan jag tömmer burken i mitt svalg. Smaken är stark. Jag tar en plastmugg, fyller den med vatten en gång. Två gånger. Tre gånger. Därefter orkar jag inte mer.
Jag sjunker ner med ryggen emot den svala, kaklade väggen. Jag sluter mina ögon. Jag känner hur jag sakta löses upp.
Snälla du, kom och rädda mig! Jag behöver dig. Jag är ensam. Jag vill inte längre vara.
 
Jag öppnar mina ögon och ser ljuset. Det omtalade, efterlängtade ljuset.
Något skymmer det. Det är du! Du i din vita änglasärk, vita vingar och ditt bruna, fluffiga hår. Du tar min hand och vi flyger iväg.
Du höll ditt löfte!
 
 
0 kommentarer

Schatten und Licht, Del 14

Gustav:

 

"Jag vill att du läser min novell först." Mirjams röst räddade honom ifrån att drunkna i hennes ögon.

"Visst." Svarade han och pussade henne lekfullt på näsan.

Hon räckte honom en plastmapp. Han tog ur papprena och drog efter andan. Från pappret såg ett par söndergråtna ögon upp på honom och nere i högra hörnet fanns Mirjams namnteckning.

"Är det du som gjort denna!? Jag visste att du tecknade, men inte så här bra! Du är ju för fasen ett proffs!" Utbrast han. Någon riktigt färdig teckning hade hans flickvän aldrig visat honom. Han bara stirrade på teckningen. Han skulle aldrig våga visa sin för henne efter det här!

"Men läs då! Sitt inte och glo på min teckning. Läs i stället!" Han bara skakade på huvudet, kastade en sista blick på teckningen innan han gjorde hennes vilja till sin lag igenom att läsa:


Jag vill inte längre vara


"Usch! Se på trollet som kommer!"

Jag vänder om och springer iväg. In på toaletten. Låser dörren, ser mig i spegeln. Ser mina trötta, tröstlösa ögon. Jag vänder fort bort blicken igen. Jag klarar inte längre av att se på mitt ansikte. Jag förstår vad de menar. Mitt ansikte har mist sin glans sen du lämnade mig.

Ingen vet längre hur jag mår. Kanske är det för att ingen förstår mig så som du gjorde. Jag har blivit en mästare på leenden och repliken: "Nejdå. Jag mår bra."

Jag känner hur tårarna tränger upp ur tårkanalerna. De lägger sig i ögonvrån i ren väntan på att rinna över. Och vad gör de inte? Såklart att de rinner över. De har ingen anledning till att ligga kvar. Jag försöker vara stark. För din skull. Det är svårt. Utöver dig finns det ingen att vara stark för. Så egentligen, varför är jag stark? Det tjänar ingenting till. För vem skulle sakna mig om jag försvann? Ingen skulle sakna den riktiga delen av mig, för den är död. Du dödade den när du försvann. Jag är inte jag när du inte är med mig. Mitt liv är lika meningslöst som en toalett som inte används.

Minns du när vi sökte regnbågen? Den är död. Jag hittade den, i spillror på marken, framför mina fötter.

Min skugga väger flera ton. Den blir bara tyngre för var dag som går.


Jag minns fortfarande den dagen som du lämnade mig som igår.

Jag minns bilen vi åkte i. Din systers bil. Det var hon som körde. Ni var så omaka. Hon blond, du brunett. Hon blåögd, du grönögd. Hon var som en syster till mig med.

Hon var så glad att jag var med. Du likaså.

Ni två satt i framsätet. Jag såg en fågel, en fasan. Jag sa det högt. Det skulle jag aldrig ha gjort. Det var då det hände. En röd bil kom i motsatt riktning. Det fanns ingen möjlighet att väja undan. Det blev en totalkrock.

Jag var vid medvetande, trots smärtorna. Det gjorde så ont, så ont. Jag såg dina slutna ögon. Jag såg din bröstkorg höjas och sänkas med ojämna mellanrum.

Jag hörde sirener i fjärran. Du verkade också ha gjort det. För du öppnade dina ögon. Du såg på min och viskade hest:

"Min ängel. När ingenting går, då ska jag bli en ängel, bara för dig." Du slöt ögonen igen. Din bröstkorg slutade att hävas upp och ner. Jag grät. De orden var de finaste jag någonsin hört. Så mycket finare än de tre orden folk använder i tid och otid.


Räddningspersonalen fann mig gråtande i fosterställning, i baksätet. Du och din syster borttynade i framsätet. Mannen som kört den röda bilen var även han död. Jag var den enda överlevande. Enda sedan dess har jag velat följa efter i era fotspår.

Folk har smällt i mig så många osanningar om allt vad jag betyder för dem. Nonsens säger jag. Inte till dem såklart. Jag nickar bara försynt och säger det samma. Helt meningslösa ord.


Jag ber dig: Kom och hjälp mig flyga. Eller låt mig få låna dina vingar ett tag. Jag drunknar. Jag klarar inte av detta längre.

Du har gjort så att himlen hänger snett. Universum har blivit rubbat. Det är inte bra för någon.

Ingen pratar längre. Alla har blivit så tysta. Tystnaden har gjort mig döv.

Utan dig består min värld av gråa murar och inget ljus. Allt som händer, det händer utan mig.

Ingen känner mig. Inte ens jag själv. Jag längtar tillbaka, men jag kommer bara längre bort för varje ögonblick.

Hela världen har brakat ihop och blivit ett "Happy End". Jag torkar de sista tårarna. Jag vet att vi inte är odödliga.


Jag har fått antideppresiv medicin för att komma över dig. De tror det hjälper mig att komma över dig. Att det ska göra mig lugnare, men att glömma dig, det kan de glömma. Jag kommer aldrig att glömma dig.

Jag tar en tablett varje gång saknaden efter dig gör för ont. Det är när jag är ensam. Jag säger åt mig själv varje gång att detta var den sista. Alltid behöver jag en gång till. Alltid en sista gång.

Idag ska bli den allra sista gången.

Jag ser ner i burken som jag bär med mig likt andra sina mobiler.

Nio små vita piller på en vit plastbotten i en vit burk. Jag skakar burken. Pillren skramlar så vackert mot den hårda plasten.

Jag överväger en sista gång innan jag tömmer burken i mitt svalg. Smaken är stark. Jag tar en plastmugg, fyller den med vatten en gång. Två gånger. Tre gånger. Därefter orkar jag inte mer.

Jag sjunker ner med ryggen emot den svala, kaklade väggen. Jag sluter mina ögon. Jag känner hur jag sakta löses upp.

Snälla du, kom och rädda mig! Jag behöver dig. Jag är ensam. Jag vill inte längre vara.


Jag öppnar mina ögon och ser ljuset. Det omtalade, efterlängtade ljuset.

Något skymmer det. Det är du! Du i din vita änglasärk, vita vingar och ditt bruna, fluffiga hår. Du tar min hand och vi flyger iväg.

Du höll ditt löfte!


När han slutade att läsa var hans ögon tårfyllda. Han såg in i Mirjams grönblå och frågade henne:

"Mirjam. Är detta sant?" Hon gjorde en kort nick och därefter rann tårarna oavbrutet ifrån hennes kinder.

2 kommentarer