Schatten und Licht del 15

Gustav:

"Vill du berätta?" Frågade han henne samtidigt som han lade sin hand på hennes axel. Hon nickade bara. Hon gjorde en ansats till att börja tala, men var tvungen att hejda sig på grund av gråten. Hennes gråt påminde om ett Beatelsfans gråt under en konsert. Fast denna var inte av lycka.

Han drog henne in till sig och mumlade trösteord i hennes hår.

                 Tillsist tog hon ett djupt andetag och rätade på ryggen. Tårarna rann fortfarande ifrån hennes kinder och hon försökte idogt torka bort dem, utan resultat. Hon började prata med en lugn, snyftande stämma:

"Jag vet inte om du vill höra egentligen. Jag vet inte om jag vill berätta för dig. Med rädsla att du skall lämna mig. Precis som alla andra. Men jag tar risken." Hon pausade och han tog sin chans att lägga in en replik:

"Du kommer inte att förlora mig. Jag vill höra. Och jag vill lära känna dig. Även om orsaken till att du flyttade hit. Om du tillåter vill säja." Han greppade om hennes hand och hon fortsatte uppgivet:

"Som du vill. Under tiden jag bodde i Göteborg, Sverige. Alltså under hela den tiden i mitt liv jag inte bott här. Då umgicks jag väldigt mycket med en tjej som hette Leila. Vi umgicks så mycket att vi kom varandra tillräckligt nära för att kalla varandra för bästa vän, själsvändare, bästis, ja vad du vill. Vi delade allt, mer eller mindre. Till och med familj. Hennes föräldrar och syster tog hand om mig som om jag var Leilas biologiska syster. Mina föräldrar tog hand om henne på samma sett. Jag som alltid varit ensambarn uppskattade min extra syster, Sanna, väldigt mycket. Sanna var 5 år äldre än mig och Leila. Hon hade precis fått sitt körkort och skulle ta med oss ut på en utflykt. Vi skulle gå vår årliga mils vandring sista helgen i februari i ett vackert naturreservat söder om stan. De två systrarna satt i framsätet. Jag hade tänkt tanken ett par gånger tidigare, men det var då jag verkligen insåg hur olika de var. Det var precis som när man upptäcker att man faktiskt har gardiner i köket.

Vi alla var glada. Vi var glada åt varandra. Vi var glada åt Sannas körkort. Vi var glada åt Leilas berömda pastasallad i picknickryggsäcken. Vi var glada åt att jag var med. Vi var glada åt det fina vädret och att vi skulle ut, bara vi tre. Jag tittade ut igenom fönstret hela tiden och helt plötsligt fick jag se en fågel. En fasan, om jag inte minns fel. Jag sa det så klart högt, de är ju inte direkt vanliga fåglar. De båda tittade ut, utan att tänka på att vi just körde över ett krön och pang! Vi total krockade med en annan bil. Jag tuppade inte av. Eller så vaknade jag bara igen. Jag vet inte. Jag hörde i alla fall sirener i fjärran och Leilas tidigare sluta ögon öppnades och orden hon sa. De ögonblicken kommer jag aldrig att glömma... Hon sa just de orden som stod i novellen." "Min ängel. När ingenting går, då ska jag bli en ängel, bara för dig." tänkte han. Då brast det igen för Mirjam. Han drog in henne i sin famn och viskade tröstande ord i hennes öra. Trots alla känslor som överbelamrade rummet och honom själv kände han träsmak i baken och insåg att om de skulle sitta kvar här på stolarna, skulle det sluta med att de båda skulle ha väldigt ont.

"Kom så sätter vi oss på sägen." Han ledde den hulkande kroppen mot sägen och drog täcket runt henne. Precis som den kvällen då hon kommit till honom mitt i natten. Skillnaden denna gång var att det var två under täcket. När hennes gråt stillats frågade han henne:

"Orkar du fortsätta?" För andra gången nickade hon och började prata med samma röstläge som tidigare:

"Efter det tappade jag allt. Allt var ju mitt fel! Om jag inte hade sagt någonting om den där dumma fåglen hade ju ingenting hänt! Jag klarade knappt av att vara i skolan. Jag klarade inte av någonting som påminde mig om henne. I början sov jag i mamma och pappas rum. Först efter flera veckor klarade jag gå in på mitt rum igen utan att börja gråta! Och efter ytterligare ett par veckor kunde jag börja gå till skolan igen. Men då hade jag slutat bry mig om hur jag såg ut. Jag såg ut som ett vrak! Före allt hade jag haft långt, turkost hår och lade minst 45 minuter framför spegeln varje morgon! När jag kom tillbaka hade jag flera centimeters utväxt. Den turkosa färgen hade blivit blekt grönblå och på mornarna gick jag bara upp tog på mig först bästa plagg och gick typ direkt till skolan. Jag gick runt som i dimmor. Läkarna hade gett mig diverse mediciner för att få mig att återgå till det normala så gott det gick. Det gick inget vidare, vilket du kanske förstått.  Det var då utfrysningen började. Successivt och strategiskt frös de mig ute. Strax där efter kom glåporden också. Till en början brydde jag mig inte. Jag ville ändå vara för mig själv och tänka. Men efter ett tag blev det för jobbigt att inte kunna dela mina tankar med en jämnårig." Hon gjorde en paus. Han torkade hennes tårar med baksidan av sin hand. Hon försökte le urskuldande som om hon sa den falska, om nämnda, repliken: "Nejdå, jag mår bra." Han frågade då försiktigt:

"Det var du kom och tänka på... självmord?" Det tog emot att säga det sista ordet. Det var ett ord som kändes väldigt tabufyllt.

"Jag hade tänkt på det ett tag, men det var först då jag kom för mig att genomföra det. Hur svårt kunde det va? På baksidan av burken var det en varning om vilka följder en överdos kunde få. Stanna andningen, blodcirkulationen, koppla bort hjärnan osv. Allt var ju bara pest och pina, inte kunde det bli värre i alla fall. Så jag tog ödet i mina egna händer och skred till verket. Halsade tabletterna på skoltoan. Jag fick se det omtalade ljuset en kort stund, innan jag vaknade upp under en stark lampa. Magpumpad.  Jag hade tydligen smällt till något då jag föll ihop och någon hade slagit larm och räddat mig från döden. Det var nästan värre att bli påkommen än att vara med om olyckan. Tänk på vad folk snackade bakom ryggen! Både bakom min och mina föräldrars! Mina föräldrars ryggar! De hade ingenting med mitt beslut att göra, de hade gjort allt för mig! Det var då pappa fick jobbet här i Magdeburg. Vi tvekade inte länge innan vi började titta på hus här nere. Hade det varit ett år tidigare hade han sagt nej. Inte en chans att han hade tvinat mig att skiljas ifrån Leila!

Innan flytten klippte jag mitt hår, bytte garderoben och sminket. Och resten vet du." Hon andades ut. Allt hade gått i ett snabbt, men hackigt, tempo. Hennes tonläge hade växlat mellan sorg, saknad, ironi och ilska. Hon satt bara tyst och andades. Han var bara stum.

5 kommentarer