easyblue

Mirjam: Hon slog upp ögonen. Det var inte samma snedtak som hon var van vid hemma. Det här taket var platt. Hon satte sig upp i sägen och såg på de gräddvita väggarna med bandposters. I ena hörnet stod ett trumset. Då kom hon på var hon var. Hos Gustav! Hon blev varm i kroppen när hon insåg att hela natten hade han legat bredvid henne.

Någon öppnade dörren. Först kände hon inte igen honom. I dörren stod Gustav med glasögon. Ett par glasögon med tjocka, mörka bågar.

"God morgon!" Sa han. Hon visste inte vad hon skulle säga. Förvåningen över hans synfel, och hans blotta närvaro, hade gjort henne stum.

"God morgon." Fick hon fram. Hon vande sig lite vid glasögonen, då hon tyckte att det var lite sött. Riktigt söt var han till och med i glasögon. Trots efter det som hänt i natt var hon fortfarande blyg för honom.

Var de ett par nu? Eller skulle de skulle de låtsats som om det som hänt i natt aldrig hänt? Hon ville ju vara tillsammans med honom för evigt. I alla fall kändes det så just nu. Hon hade fått klart för sig att hon var upp över öronen förälskad i honom. Men hon ville inte heller att det skulle komma ut. Hon var så ovan. Hon hade aldrig varit med om något liknande förut. Frågor på alla fem frågeorden vad, när, hur, varför och vilka cirklade i hennes huvud.

"Du ser fundersam ut. Vill du äta frukost här? Eller är du ingen frukost människa?" Han hade avbrutit hennes tankar med sina frågor och konstateranden.

"Jag äter gärna frukost här. Jag skulle aldrig klara mig till lunch annars." Svarade hon med ett leende. Hon hade medvetet ignorerat hans konstaterande.

De satt i köket. Ombytta. Hon hade fått låna ett par av hans jeans i stället för sina pyjamasbyxor. De passade henne bra. Hon hade valt att behålla sin egna tjocktröja som hon kom i inatt.

Han hade bytt om mitt framför ögonen på henne. När han hade tagit av sig tröjan hade en lätt muskulös, solkysst överkropp uppenbarat sig. Hon hade blivit lätt yr och trott att hon skulle svimma innan hon motvilligt hade vänt bort blicken.

Det dagliga sminket struntade hon i idag. Hon sket i om de inte skulle känna igen henne när hon först kom till skolan. Hon orkade helt enkelt inte. Hon sörplade lite på sin filmjölk medans han började tala.

"Det som hände i natt..." Han tystnade i väntan på hennes reaktion. Hon blev direkt stel i kroppen, men försökte lika fort slappna av igen. "Vad tyckte du om det? Vill du att det fortfarande ska vara?" Han talade tyst och lät nervös på rösten. Hon övervägde lite mellan de alternativ som fanns innan hon svarade:

"Jag vill gärna fortsätta. Men att det är lite hemligt i början. Gärna så länge som möjligt." Hon tvekade lite mellan vare mening för att se hans reaktion. När han inte hade reagerat nämnvärt hade hon fortsatt med nästa.

"Jag håller med dig." De blev åter tysta.

"Vad har vi för ämnen idag?" Frågade hon. Han rabblade dagens ämnen med en viss tvekan i rösten. Som om han inte riktigt kom ihåg. Hon nickade och kom fram till att hon inte skulle behöva springa hem för att hämta väskan. Det var hon väldigt glad för att slippa. Det hade gjort hennes kinder knallröda på nolltid om hon hade sagt att hon var tvungen att springa hem. Han satte båda händerna på bordet med en lätt smäll och sa hurtigt:

"Dags att gå till skola! Känner du skollusten bubbla inom dig?" Det sista var med ironi. Hon bara skrattade och skakade på huvudet. Han reste sig upp och tog hennes tallrik för att ställa in i diskmaskinen.

Ute på trottoaren tog hon mod till sig och snuddade vid hans handflata. Han såg henne i ögonen innan han försiktigt greppade krig hennes hand. Han höll i hennes hand som om den vore av glas. Hans varma hand värmde upp hennes kalla. Hela hon fylldes av värmen av hans hand. De sa inget på hela vägen till skolan. Det var ingen pinsam, jobbig tystnad, Utan en hon trivdes med. Ingen av dem kände sig tvungen att bryta den. De kände båda att den andre hade tillräckligt att tänk på för att kunna koncentrera sig på ett samtal som skulle göra de båda stumma.

När de skymtade skolans trista tegelväggar släppte de sakta taget om varandras händer. Hon ville både hålla kvar och inte. Han pussade henne lätt på kinden innan de släppte varandras händer helt. Hans läppar lämnade ett brännmärke på hennes kind.