easyblue

Fick Jenny Jägerfelds Jag är ju så jävla easy going i julklapp, eftersom jag gillar hennes tidigare böcker. Språket är väldigt rappt, och jag gillar det – trots svordomar. De bidrar till hela stämningen – frustrationen i att ha ADHD och inte ha råd till sin medicin samt vad man är beredd att göra för den.

 

---

 

Oavsett sina antisociala tendenser så var hon vacker som en jävla åsknatt.

Sidan 10

 

Jag vet inte. Men jag tyckte att det vore bättre om folk inte log än att det såg ut som om de försökte men faktiskt inte kunde. När leendet inte bara misslyckades med att nå ögonen utan även något så oerhört centralt som att nå munnen, och i stället resulterade i en creepy grimas. Det var svårt att inte ta det personligt. Åtminstone när det kom från ens mor.

Sidan 12

 

Det var svårt att säga till sin morsa att hon borde ge upp hoppet när allt hon någonsin hade sagt till mig var att jag inte skulle det.

Inte för att jag lyssnade, men ändå.

Sidan 14

 

Dessutom fick jag som vanligt börja med min bordsgranne Hedvig som var så svårmodig, humorbefriad och kommunalrådskorrekt att jag hade goda skäl att tro att tiden faktiskt gick baklänges medan vi satt där.

Sidan 25

 

– So. Welchen Beruf haben Sie, Fräulein?

– Ich arbeite als Prostituierte.

Hon rynkade irriterat på näsan.

– Amen! Det kan du väl inte säga?

– Vadå inte säga? Varför inte då?

– Men... det är ju inget riktigt jobb!

– Det är ju världens äldsta yrke säger dom ju, även om jag tvivlar. Jägare måste väl ändå vara äldre? Eller typ... dräng? Schaman?

Sidan 26

 

– Ich würde mit niemandem in dieser idiotischen Weise sprechen, nicht einmal unter der Androhung, in Dantes neunten Kreis geworfen und dort von Satan verspeist zu werden.

Jag tittade på henne, men hon förklarade sig inte.

– Föråt... men var det meningen att jag skulle förstå det där?

– Jag skulle inte prata på det här idiotiska sättet om jag så stod inför hotet att kastas i Dantes nionde krets och där bli tuggad levande av Satan.

Sidan 27

 

Jag kan inte säga att jag definierade mig utifrån mitt handikapp. De flesta med adhd som jag kände till verkade met använda diagnosen som en ursäkt att bete sig riktigt fittigt mot andra. I och med sin diagnos fick de liksom carte blanche att bete sig som vila svin som helst.

Sidan 33

 

Mammans död hade gett honom fri lejd att bete sig som en narcissistisk, livsfarlig praktgalt redan innan han uppnått sin fulla kroppslängd. Den enda som någonsin betydde något för honom var han själv.

Sidan 35

 

Jag ljög så hårt att självaste Pinocchio hade fått ångest.

Sidan 36

 

"Extra telescopic length, extra colossal volume."

När jag såg mascarareklam tänkte jag alltid att det egentligen handlade om kukar. Det var ett sådant bisarrt och erotiserande fokus på längd och tjocklek. Teleskopisk och kolossal! Var det inte vad varje man med självaktning skulle vilja ha innanför brallan?

Sidan 45

 

Men bara för att pengar "inte gör en glad" så betyder det inte automatiskt att frånvaron av pengar "gör en glad". Nej, jag skulle nog vilja hävda att frånvaron av pengar gör en jävligt desperat och jag är rätt säker på att jag skulle vara mer tillfreds om jag hade en fet bunt femhundralappar i en knarklangarrulle i fickan.

Sidan 51

 

Hon pratade alltid om att man skulle gräva där man stod och var stod hon om inte helt upp i skiten? Så då kunde man ju lika gärna gräva i den.

                             Det där fattade jag inte. Varför skulle man stå kvar och gräva i skiten? Kunde man inte åtminstone försöka kliva upp ur den?

Sidan 52–53

 

Alltså. Jag kände så här. Att om jag fick välja mellan att läsa den boken och att stoppa in ett tomtebloss i ögat skulle valet vara lätt. Dessutom hade jag alltid gillat när det sprakat lite.

Sidan 53

 

– Exakt dom som man tror skulle göra det.

– Vad menar du med det? Dom man tror får knulla?

– Nej, dom som är vettiga nog att skydda sig.

Sidan 71

 

Att gud hör bön två gånger på en dag händer väl inte ens de ortodoxt troende, än mindre oss som är ateister och motståndare till varje form av vidskeplig utbredning oavsett vad den kallar sig.

Sidan 72

 

Rektorn hatade mig. Det var inte personligt. Hon hatade alla som kostade henne pengar. Till hennes försvar måste man åtminstone säga att det var något demokratiskt över den hållningen.

Sidan 73

 

– Vems fitta skulle du slicka då?

[...]

– Din kanske?

Och jag visste att det var en chansning, att jag balanserade på gränsen mellan att ha svart helt rätt och att ha svarat helt jävla überfel.

Sidan 89

 

Det sägs att den enda kroppsvätska människor inte blir äcklade av hos andra, är tårar.

Sidan 101

 

– Jag önskar att den här omeletten var en människa så att jag kunde ta den till Las Vegas och gifta mig med den!

Jag suckade och stoppade in ytterligare en ljuvligt ljusgul fluffig bit i munnen.

– Fatta vad sur jag skulle bli, sa Audrey, om jag blev brädad av ägg!

Sidan 124

 

– Vet du vilka av våra förfäder som överlevde Joanna? Jo det var dom som hela tiden kollade över axeln för att se så att det inte kom nån tiger, va. Det var dom som hoppade upp när dom såg en gnista från glöden för att se att det inte hade tagit eld någonstans. Det var dom som klarade sig. Vet du vilken diagnos dom hade fått idag? Just precis. Adhd.

Sidan 141

 

Men jag hade i och för sig hellre dåligt arbetsminne än dålig karma som fram till att jag fick diagnosen när jag var tio hade verkat vara den enda rimliga förklaringen – möjligen bortsett från en otur beyond tsunami standards.

Sidan 142

 

Fast jag visste ju inget om vanlig business heller. Den enda business jag hade erfarenhet av var ju kondomförsäljningen. Och det enda de två affärsverksamheterna hade gemensamt var väl kraven på diskretion. Somt möjligheten att vissa desperata smugglare svalde mängder av kondomer fyllda med heroin. Som ibland sprack.

Sidan 146

 

Att träffa någon man är helt galet tänd på utan möjlighet att ta av sig kläderna... alltså. Jag kan inte rekommendera det. Efteråt var jag omedelbart tvungen att gå hem och onanera. Det kan jag däremot rekommendera.

Sidan 202

 

Om folk ville röka gräs, fine, inte mig emot, men jag ville inte vara den som gjorde det möjligt.

Sidan 243

 

Några ungar sprang runt högen och lyfte på grenarna och ropade något om att igelkottarna skulle flytta på sig och det gjorde mig så fantastiskt stressad. Jag hade lust att skrika att man fick räkna med lite svinn och att de skulle tänka på vad som låg i korvarna de gick runt och smaskade på. Kött som kött.

Sidan 281