Vem kan leva förutan skog?
Ingen storstad för mig. De bor en bit utanför Frankfurt och pappan är på konferens. Därför passade det inte. Men det blev en skogsutflykt på lördagseftermiddagen.
Jag vill gå på hajk. Jag behöver en hajk. Jag fixar det snart inte mer. Måste ha skog. Har alltid sett mig själv som en person som hellre bor i en stad än på landet. Kanske är det fortfarande så, men jag behöver närheten till skogen. Jag är sällan i skogen, men veta att den finns där. Finns till mitt förfogande. Något som varit så självklart för mig att jag glömt att jag har den. Glömt att uppskatta den. Fyra veckor utan minsta lilla dunge märks tydligen. Mer än vad jag trodde. Förstökte få flickorna på en skogsutflykt förra helgen, men de ville hellre pärla pärlplattor. Nu har jag lessnat på de där förbannade pärlorna. Försökte verkligen locka ut i skogen. Gick inte och jag orkade inte bråka. Visst, det var lite bråk i lördags med när vi skulle iväg. Men då var det inte ”mina” barn.
Att kalla det för skog var att ta i. Men det är den mesta skog jag varit i närheten av sedan jag kom hit. Gick på ordentlig grusväg, satt på gräset och var inte det minsta i skogen. Lekte jage på ängen. Jag ville hoppa över bäcken, gå upp i skogen, tända en brasa osv. Sa inget. Men gud vad det ryckte i scouttarmen.
Kom och tänka på en scoutsång:
Vem kan leva förutan skog?
Vem kan undvara fjällen?
Vem kan skiljas från
havets våg, utan att återvända.
Jag kan leva förutan stad.
Jag kan undvara bullret.
Men ej skiljas från vildmarken,
utan att känna saknad.
