easyblue

Titeln är kanske den mest missvisande i historien. Eller kanske inte, jag vet inte. I vilket fall kan jag inte koppla Tänk om det där är jag till innehållet i Johanna Lindbäcks bok. Typisk sådan bok som jag undrar om den funkar på andra språk än svenska för att allt är så exkat. Eller så är det fel på alla översättare som gör att svenska ungdomsböckerna en miljon gånger bättre än utländska. För det här med hjärteont. Har aldrig känt sådant starkt hjärteont tidigare som när jag läste den här boken. Det var så stort att jag nästan var tvungen att sluta och läsa. Och så stort att jag kramade kudden hela natten efter att jag hade läst ut den. Händer enbart när jag läser böcker av svenska författare. Och vissa av mina hundöron handlar inte om formuleringar utan om igenkänningsfaktorn. Fortfarande kan jag känna mig alderles lyckrusig för att människor ser mig. 

---

Dorrie kom med ett glas bål till Agnes. Hon måste vara från Polen eller något östland, man kunde höra en liten, liten brytning när hon pratade. Mannen verkade helsvensk, det lät i alla fall så på namnet. Örjan. Det var inte särskilt internationellt.

Sidan 22

 

Och varje gång Ludvig skämtade med henne också, och Nina självklart bjöd baguette och ost till henne med, och Adam satt där bredvid och var osynkad ibland med alltid snäll, vågade hon andas ut lite, lite mer.

Sidan 60

 

Förra året hade hon suttit i biblioteket jämt. Dels för att hon gillade att läsa givetvis, men också för att det var ett skönt ställe att försvinna undan till om man inte hade något annat att göra. På håltimmar, långa lunchraster. Tillfällen när man skulle sitta och snacka med alla sina kompisar, eller åka och köpa godis, eller sticka till Globen eller Ringen tillsammans för att se på kläder. Då: bibblan för henne. Där märktes man inte i sin ensamhet.

Sidan 63

 

Men gick det verkligen att bestämma sig för att bli omtyckt och gillad? Så omtyckt? För i såna fall skulle väl alla bestämma sig? Det var väl ingen som på allvar tänkte "nej, nu ska jag allt ta och bli lite småmobbad här". Alla ville ju vara med, höra ihop.

Sidan 74

 

"Alla som vill ha ett vattenglas räcker upp en hand."

                             Alla gjorde det.

"Vill ni ha vatten i glasen också, eller?"

Sidan 75

 

Fast hon hade superkort hår. Som Adam. Riktigt snaggat, max en centimeter långt, och den frisyren såg ju verkligen inte ut som ett tecken på dålig självkänsla.

Sidan 86

 

"Ja, verkligen. Och det är ju stor skillnad på att vara tråkig och att ha tråkigt, eller hur?"

Sidan 110

 

Ett glatt "åh!" fladdrade till i magen när det var Adam som kom på sin cykel.

Sidan 111

 

[...](typ ett före detta förråd, snäppet större än minimalt)[...].

Sidan 115

 

Självklarheten i den referensen kändes som att få en present.

                             Ja, vi har pratat och lyssnat ordentligt på varandra. Så här, varsågod, Agnes, en alldeles egen intern referens till dig. Grattis! Och samtidigt som hon blev glad kändes det så generande svältfött. En person bryr sig, gud i himmelen, liksom! Det var ju så man skulle ha det hela tiden.

Sidan 130

 

Åh, det hade varit så skönt att få en riktig kram. Att få luta sig mot hans bröstkorg, jackan grön och lite prasslig, och så hans armar om henne. Det hade varit skönt att få stå så ett tag. Blunda, slappna av, vara helt tyst.

Sidan 175

 

Han hade stånd. Den (penis, kuk, snopp, vad skulle man kalla den?) kändes tydligt.

                             Att hon fått det att hända! Gud!

Sidan 218

 

Hur vet man att man gillar någon?

                             Till exempel att man går runt och känner sig som om man har svalt en stor sol. Varje gång man tittar på honom sipprar det ut några solstrålar.

Sidan 222

 

"Fast jag gillar det."

                             Det = en själv, han, ihop, just nu, lukten, smaken, känslan, viljan, vi:et. Det skönaste, bästa vi:et.

Sidan 224