Allt jag säger är sant
Lisa Bjärbo kan vara författaren med bästa skrivspråket. Hennes blogg är nog den roligaste jag vet. På grund av språket. Jag hittade till hennes blogg efter att ha läst hennes förra bok Det är så logiskt alla fattar utom du som var bästa boken jag läste förra året. Därför var det med glädje jag beställde hem Allt jag säger är sant, som är hennes senaste bok. Alicia är lite som jag, fast ändå inte. Vi är väldigt lika på vissa punkter, och mindre lika på andra. Ingen pojkvän, dricker inte alkohol, friktionsfri uppväxt, vill äta vackra pojkar med sked osv. Mindre lika: hon läste natur, hon tycker att skolan är meningslös, överdrivet självförtroende (jag har bara självförtroende/känsla, den är bara inte anmärkningsvärt stor) osv. Mer likheter än olikheter. Har nog aldrig läst meningar tidigare i en bok och tänkt "exakt så är det med mig med!". Så här kom första boken med igenkänningsfaktor. Typ. Så ja, läs den. Mest för språket. Historian är inte dålig på något sätt, men språket vinner med hästlängder.
”Ja”, sa jag, och det gjorde jag verkligen, jag gör det fortfarande, för vanliga regler gäller inte när det kommer till min mormor, hon är inte byggd som vanliga människor, hon är gjord av stål.
Sidan 28
”Hörde du eller?”
”Ja.”
”Tänker du inte tala om för mig att jag är galen, då?”
”Jo.”
”Ungefär när, hade du tänkt?” frågar jag.
”Snart”, säger hon då. ”Jag måste bara samla mig lite.”
Sidan 29
Jag har förstått att det finns olika metoder för att hantera snåriga situationer. En del människor resonerar förnuftigt med sig själva, skriver listor, bockar av, kryssar i. Andra dricker sprit, knarkar och skär sig i handlederna. Själv går jag till mormor. Det fungerar relativt bra det också.
Sidan 36
”Jag tog ju med kakor. Och mitt intellekt.”
Sidan 37
Hon är tamejfan föredöme för mänskligheten, min mormor.
Det är hon verkligen.
Sidan 37
Det är bara mjölken som är slut, och jag släpar av princip aldrig fötterna efter mig. Det är bara svettluktande brölkillar som gör sådant. Svettluktande brölkillar och mentalpatienter, och sist jag kollade mig i spegeln var jag verken eller.
Sidan 41
”Jag ska smuggla flyktingar på nätterna och mata små barn med arsenik på dagarna, och däremellan ska jag sälja min kropp till högstbjudande.”
Sidan 43
”Eller jobba på cirkus.”
De tittade länge på mig, som om de utvärderade informationen. Sedan nickade Emma och lade huvudet lite på sned.
”Ja”, sa hon eftertänksamt. ”Du skulle faktiskt passa bra som clown.”
Sidan 51
”Och absolut ingen alkohol eller narkotika.”
”Men herregud, kvinna! Du vet ju att jag inte håller på med sådant där. Det är bara losers som behöver bli fulla eller höga. Jag är festlig ändå.”
Sidan 64
Helst, inser jag, skulle jag vilja äta Isak med sked. Han ser så väldigt aptitlig ut. Om jag tittar på honom tillräckligt länge känner jag hur mina spottkörtlar börjar tappa kontrollen, och tillslut måste jag liksom sörpla inåt för att det inte ska börja rinna saliv ut mungiporna på mig. Det är sant. Hade det inte varit för att det vore så trist om han vore uppäten, så skulle jag huggit in på direkten.
Sidan 94
Jag hjälper henne med korsorden, hon hjälper mig med livskriserna. En bra deal.
Sidan 100
Hon har svårt att få ihop det, antar jag. Hennes lilla, lilla hjärna bara: Men varför? Alicia är liksom inte ful. Inte blyg. Inte missanpassad. Och inte onormal. Och ändå – ingen pojkvän! FATTAR INGET!
Sidan 105
Jag vill att mamma ska komma. Och ja, jag vet att det låter som om jag är fem år och inte har tappar mjölktänderna ännu när jag säger det, men det skiter jag i.
Sidan 112
Hallå, jag är sexton år! Det är meningen att mina värsta problem här i livet ska bestå av typ… jag vet inte? Tvingas gå ut med fett hår (störigt), att byxorna man hade tänkt ha på sig på festen ligger i tvätten (livskris) eller att man glömt att man har sovmorgon och kommer för tidigt till skolan helt i onödan (fatta jobbigt). Sådana grejer. Inget något himla hittande av halvdöda mormorar på badrumsgolvet och ringade efter ambulanser. Allt sådant är vuxenstuff. Jag är inte redo än, okej?
Sidan 112
Jag nickar och lutar pannan mot hennes axel igen och suger ut så mycket femårsnärhet jag kan komma åt nu när jag ändå har chansen.
Sidan 114
Här börjar del 2=massa saker som man inte vill veta före man börjar läsa
Det är min mormor det handlar om. Inte bara vilken random gammal tant på stan som helst, som han verkar tro. Och hon dör inte ”hela tiden”! Hon har dött en gång, och det var i förrgår.
I förrgår!
Sidan 141
”Äh”, säger jag. ”Det är okej. Du får nog vara hur barnslig du vill just nu. Din mamma har ju faktiskt dött.”
Sidan 146
När jag stått och tittat på honom en stund är det som om det rasslar till någonstans inuti i mig. Jag antar att det är min hjärnas sätt att säga att den har fått nog. Typ: ”Tack för förtroendet, Alicia, men det här funkar faktiskt inte längre. Du behöver inte ta det personligt, va? Vi ses kanske någon gång på stan, eller så. Hej så länge!”
Och så stängs hela hjärnkapaciteten av.
Bara sådär.
KLICK!
Sidan 158
Tänker: En del blir kompisar på Facebook innan de har sex i en städskrubb. Andra gör tvärt om. Det är lite olika, det där.
Sidan 172
”Brukar det hända dig ofta?” undrar Isak. ”Att du hamnar i sådana här situationer med människor du knappt känner?”
”Nej”, säger jag. ”Inte direkt.”
[…]
”Intressant”, mumlar han. ”Det brukar inte hända mig heller. Det var kanske något i kaffet, då.”
Jag gäspar.
”Vi drack ju aldrig av kaffet.”
”Sant. Det kanske är något med oss då, bara.”
”Kanske det.”
Sidan 193
”Det här med att vi knappt känner varandra?”
”Ja?”
”Sådant kan man ju faktiskt ändra på. Om man vill.”
[…]
”Jag tror att jag kanske vill det”, fortsätter han. ”Bara så att du vet.”
Sidan 194
”Säg det inte till någon, men jag tror att jag saknar dig lite.”
Sidan 195
”Heter han Backe?” frågar jag. ”Jag trodde han sa Sacke eller Macke.”
Fanny fnissar.
”Nej, Backe. Han kallas för det i alla fall.”
”Stackarn!” Jag känner mig plötsligt väldigt munter. ”Det är ju inte ens ett namn. Det är ett himla naturfenomen!”
Sidan 200
”Gammal gubbe, lockigt hår”, skriver han. ”Sågs senast på ett köksgolv nära dig. Ring any bells?”
Sidan 206
”Kan vi börja om, tror du?”
”Nej”, säger jag. ”Det är kört. Mitt första intryck sitter redan som berg.”
”Fan.”
Jag ler mot hans hår.
”Fast jag gillar det”, säger jag, och det är verkligen sant. Jag älskar hans sunkiga lasagne som blir till kol i ugnen. Den gör mig helt… trygg. Fatta otäckt det hade känts om han hade öppnat dörren i välstruken skjorta och erbjudit mig en galge att hänga jackan på och gett mig någon slags grand tour runt i hans hem och serverat en perfekt måltid på fint porslin i stället. Hur skulle jag betett mig då? Vad skulle vi prata om? Vädret och aktiemarknaden?
Det här känns tusen gånger enklare.
Sidan 221
”Herregud, Alicia. Du beter dig som om du aldrig gjort det här förut.”
”Jag har aldrig gjort det här förut”, säger jag.
”Nä, men ändå. Skärp dig.”
Sidan 222
”Eller ännu värre, tänk om han ångrar sig?”
Min bästa kompis andas lugnt i luren och säger ingenting.
”Vad händer då? Vad händer då?”
”Då blir det jobbigt”, säger Fanny. ”Men det fixar du.”
”Gör jag?”
Sidan 223
”Mormor?” säger jag. ”Vet hon ens vad scones är? Är inte det alldeles för modernt för henne?”
Mamma ler.
”Sant. Hon är mer för det här med rågkringlor.”
Sidan 226
”Saknar du henne mycket?” undrar jag.
”Hela tiden.”
”Tror du att det kommer att gå över?”
Mamma tänker en stund.
”Nej”, säger hon sedan. ”Men jag tror det kommer att kännas lättare.”
Sidan 226-227
”Jag hade visserligen föredragit att träffa henne under andra omständigheter, men det här är absolut bättre än inget”, fortsätter han.
Sidan 228
Om tiden kommer att gå och hålet sakta fyllas igen och varenda minut bli varenda dag och varenda dag bli ofta och tillslut kommer ofta ha blivit ibland och då är mormor bara ett minne som jag kan plocka fram när jag vill utan att det gör speciellt ont ens.
Sidan 231
”Och så lovar jag att du får godis om du följer med mig hem nu. Massor av godis!”
Jag spärrar upp ögonen och tittar anklagande på honom.
”Du försöker väl inte fula-gubben-lura en minderårig?”
”Jo”, säger Isak. ”Funkar det?”
Sidan 233