easyblue

Egentligen gillar hon inte musiken. Inte så att hon ogillar den heller, men får hon välja så väljer hon ensamma popkillar med gitarrer framför det här hårdrocksgastandet alla dagar i veckan. Men så är det inte för musikens skull hon är här heller. Lite hårdrocksgastande är priset man får betala.

Sidan 14

 

[…] sånt som är snyggt i största allmänhet bara, jag tycker man ska ha sina finaste grejer på väggarna.

Sidan 18

 

Då är det bättre med orienteringen, där man får sköta sig själv lite mer. Men Sköta Sig Själv ligger inte så högt upp på mammas och pappas önskelista över saker som de hoppas att deras son ska gilla, de är nervösa för att han ska hamna utanför. Bli mobbad. Alla föräldrars stora skräck. De skulle säkert föredra Umgås Med Kompisar, Spela Fotboll Med Killarna eller Gå På Fest Och Skaffa Söt Flickvän om de fick välja.

Sidan 27

 

”Lite utdelning som i småpengar eller lite utdelning som i jackpot?”

”Vad är det här?” gnäller Ester. ”Ett förhör eller?”

"Svara på frågan, unga dam."

”Som femhundra spänn på triss, då kanske”

Sidan 30

 

I jämförelse med att vistas hemma just nu känns franskasalen ungefär som ett nöjesfält. Även om han behandlas som en hund.

Sidan 32

 

Hade hon inte vetat sedan innan att han var rätt fantastisk bakom allt det där normala tråket hade hon aldrig ens lagt märke till honom. Gått rakt förbi i korridoren bara, max tänkt att jaha, en till helt vanlig samhällsvetarkulle, kul, kul. Fast nu vet hon ju sedan innan. Vet att han kanske inte ser så kul ut vid en första anblick, men att han ändå är hennes livlina.

Sidan 33

 

”Jag tyckte väl att Ester hade fått lite väl manliga skor. […]”

Sidan 38

 

(En enda blick på henne, det blonda håret i tofsen, de slitna jeansen, händerna som alltid pillar på något, den fräkniga näsan som han älskar men hon hatar, och de där läpparna som hon alltid smörjer med lypsyl fast han slår vad om att de skulle vara världens mjukaste ändå. En enda blick räcker väl för att vem som helst ska ha bilden av henne fastklistrad på näthinnan för all evighet, annars vore man utvecklingsstörs på riktigt, eller?)

Sidan 41

 

Men en godnattkram extradeluxe och med hennes bruna ögon on top och sov gott med snudd på kunden, det är inte normalt.

Sidan 57

 

Att se henne knipa ihop munnen och vända bort ansiktet ifrån honom. Eller lyssna på hennes lyckliga prat om någon annan. Frågan är vad som är värst egentligen. Dött lopp, som han ser det.

Sidan 61

 

Men visst. Hade det bara varit lite livsfarlig skjutsande det hängde på hade han kunnat hänka sig att ställa upp alla dagar i veckan.

Sidan 65

 

Det är klart att man inte vet hur man lagar en punktering om man aldrig haft anledning att lära sig det. Har man en pappa, en storebror och till på köpet en sucker till bästa kompis som fixar allt sådant åt en så kan man ju ganska smärtfritt välja att ägna tiden åt annat istället.

Sidan 65-66

 

Inte någon livsnödvändig bekräftelse kanske. Men en rätt skön känsla ändå.

Sidan 69

 

”Vadå?” säger han. ”Menar du att du faktiskt inte har en aning om var vi är?”

”Klar jag inte har!” Ester tittar storögt på honom och slår ut med händerna. ”Dealen var ju att du skulle sköta kartan och jag skulle springa efter med uppmuntrande tillrop. Och det ju utmärkt innan du sabbade alltihop med ditt lilla stunttrick på berget. För min del skulle vi lika gärna kunna vara halvvägs till Jönköping vid det här laget.”

”Herregud, Ester. Att de ens låter dig gå lös på stan.”

Sidan 73

 

”När man är sjuk måste man få serietidningar och godis”, säger hon. ”Annars är det ingen idé att vara sjuk.”

Sidan 77

 

Jag önskar att jag hade en pojkvän. Jag önskar att han hängde på en galge i garderoben.

Sidan 86

 

Men nej, hela dagen hade varit som en enda lång stumfilm från hans sida.

Sidan 90

 

”Gick det bra på träningen?” frågar hon. ”Hur kändes foten? Gjorde den ont? Var det kul att träffa alla igen?”

Han håller upp händerna mot henne som skydd mot stormen och flinar. Stackars mamma! Hon är uppenbarligen så utsvulten på alla former av normala samtal att hon nästan glömt hur man gör.

”Träning bra. Fot okej. Inget ont. Alla glada”, säger han. ”något annat du vill veta när du ändå har mig på tråden? Något om skolan, kanske? Om jag har läxor att sköta? Några provresultat att rapportera? Eller senaste nytt om när jag ska städa mitt rum?”

Hon skrattar, och Johan tar nöjd ut tallriken ur mikron.

Han gillar verkligen när hon skrattar.

Sidan 121

 

”En bok bara.”

”En bok bara, säger du.”  Emil visar inga som helst tecken på att ge upp. ”Har den någon titel, den här boken? Någon handling? Några spännande karaktärer du kan berätta om?”

Ester ignorerar honom.

Det hjälper inte.

”Inte det, säger du. Märklig bok, om jag får säga det djälv.” Han sträcker sig fram och rycker boken ur händerna på henne.

”Men vad fan!”

Ester slänger uppgivet huvudet bakåt i soffan och fixerar blicken i taket.

”Jo men titta! Den HAR en titel!” Emil låter lika uppspelt som om han precis hittat en hittills oupptäckt kontinent av något slag. ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten.” Han håller upp boken i luften och granskar den. ”Och så har den en bild på en pudel på omslaget, ser jag. Mycket märkligt.”

Sidan 204

 

Från texten går det små svarta pilar mot mitten av kartan, där hon ritat ett stort kryss. ”Här!” har hon skrivit bredvid. Som om han inte skulle förstå. Han måste le lite åt det, trots att det bär emot. Vad tror hon, att han aldrig har sett en karta förut?

Sidan 229

 

Så tror man.

Till man inser att man blivit kär i sin bästa kompis.

Som inte kan ett enda tufft bandnamn och som gillar att orientera på fritiden.

Sidan 246

 

”Lite som på film. Fast bättre.”

”Men sedan gick allt åt helvete, för du hade inte portkoden?”

Sidan 250

 

 

(tidsinställt)