Träningsglädje
De senaste två månaderna har jag haft problem med min träningsglädje. Jag har tränat för att jag måste (annars får jag spring i benen vilket gör att jag varken kan sitta still eller sova ordentligt) och för att jag vill. Inte för att det är roligt. Då har jag ändå gått på olika pass, med olika ledare som jag vet är bra. Det känns alltid bra efteråt, men det där leendet och den där goa känslan under passet har aldrig uppkommit. Det i sin tur leder till att jag inte är lika benägen att träna. Framförallt nu när Friskis schema inte har passat så bra med mitt. Men i lördags kväll körde jag tre varv i cirkelgymet, eftersom omkastade planer gjorde att jag inte kunde gå på medel-passet tidigare på dagen, och då hände det! Under tredje och sista varvet. Jag tänkte: "om jag inte hade lovat Tony att bara träna i en timme, hade jag kört ett varv till!" Och då tycker jag att cirkelgym är ganska trist och mest ett nödvändigt ont. Kändes så himla bra!
I måndags och tisdags slutade jag klockan 16, så jag tänkte träna hemma i tisdags. Men det låste sig för mig. Hade för mycket spring i benen, men för lite mental ork att bestämma mig för vad jag ville göra. Sluta med att jag låg i en hög på köksgolvet och grät. Och började blöda näsblod. Sen gick Tony och jag ut i regnet och gick i en och en halv timme. Igår tänkte jag gå på ett baspass, men när jag kom till Friskis var det inställt, så jag sköt på träningen tills idag. (Nu kommer den roliga/fina biten/det jag egentligen vill berätta:)
Kände mig lite desperat på gruppträningsbiten, så jag bokade in mig på ett Power hour. Ett pass jag aldrig testat innan, men jag var desperat efter ett pass som passade mitt schema. Tänkte att det får gå, beskrivningen på hemsidan verkan ändå okej:
När jag sitter på tåget får jag ett sms: "Tyvärr blir Power Hour inställt idag pga skada. Passa på att testa Skivstång intervall som alternativ." Är som sagt desperat och tänker vi kör.
Till saken hör att jag inte hållit i en skivstång under de senaste fem-sex åren. Och då tyckte jag inte att det var kul. Men jag tog en biljett, bytte om och tänkte "jag gör det jag kan och orkar". Haffade värden i dörren, fick hjälp att välja vikter och rekomendationer när jag skulle ta av vikter. Till sist stod jag med bara stången på sex kilo, men jag gjorde alla övningar! Även konditionsintervallerna (om än med modifikation)! Kändes så himla gött att äntligen få till det! Träffade ledaren i omklädningsrummet efteråt och då gav hon mig en så himla fin komplemang: Du har väldigt bra teknik. Gud vad glad jag blev! Har kämpat en del med det. Att ha koll på knäna i förhållande till fötterna, att hålla ryggen rak och sånt där. Det ska jag leva ett tag på. Och det kan jag behöva, för mina muskler är regält nedbrutna. Vem vet - kanske börjar jag gå på skivstång framöver!