Istället för att bara skrika
Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag plockade Istället för att bara skrika av Elin Nilsson på bibliotekshyllan. Läste inte så noga på baksidan, hade bara för mig att den verkade bra. Ja, jo den var ganska bra. Men inte alls som jag förväntat mig. Mycket mera deckare och spänning än vad jag vill ha precis innan jag somnar. Dock inte på ett genomdåligt sätt.
Dessutom har allting med jämställdhet att göra, exakt allting.
Sidan 8
Jag menar, man kan älska en människa, men man kan inte älska bebisar. En bebis är bara en människa i en viss ålder, och jag kan inte säga att jag älskar människor. [...] Men det fattar inte Liv och Klara, de är sådana som tycker att det är skitgulligt med ensamma jakungar i djurparker, jag är en sån som tycker att det är så fruktansvärt sorligt att jag nästan inte kan andas.
Sidan 13
Hon är inte den sortens morsa som skriver lappar längre. Hon slutade med sånt nån gång i Sandrabråkandet. Utan att fråga mej om det var okej, utan att fråga om jag var färdig med att ha en mamma som daddade mej. Inte som att hon behöver ha middagen färdig och förhöra mej på franska glosor varje kväll, men en liten lapp på köksbordet kan man väl begära.
Sidan 19
Kladdkaka är precis som livet självt: Sammanhållet, knaprigt och fint på utsidan men bara en stor sörja på insidan.
Sidan 116
När jag var yngre kunde jag ägna timmar åt att försöka ändra min handstil. Göra bokstäverna lite rundare och mjukare och roligare. Små glada smileys istället för utropstecken. Stora runda bollar över ö och ä istället för små hårda prickar. Det var min insats för att få en bättre och varmare värld. Ganska smart kan jag fortfarande tycka. Det mesta här i livet som är viktigt börjar med bokstäver. Fredskontrakt undertecknas. Tidningar som väljer ut vad vi ska få veta om världen. Prov som avgör ens framtid. Brev utan avsändare. Sånt.
Sidan 145