Regn och Åska
I Regn och Åska (ordlek på huvudpersonernas namn – Rein och Oscar) av Håkan Lindquist finns det sådana fina och exakta beskrivningar av längtan. Och de gör hela boken läsvärd. Sen har jag funderat lite på varför jag har så många böcker jag tycker om som handlar om unga bögar. Kanske är det för att de är jämställda i förhållandet. Det finns inga förväntningar på att en av dem ska göra så och den andra si. Vem som ska hålla om och bli omhållen. De är lika mycket värda i det sociala spelet. De står lika högt i hierarkin.
Nu tyckte jag plötsligt att jag förstod vad hon hade försökt förklara. Orden är bara ett av verktygen vi använder för att kommunicera med varandra. Och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Båda kändes lika nära. Jag tänkte på uttrycken brista ut i skratt och brista ut i gråt, för det kändes som om jag var nära en bristningsgräns.
Sidan 36
"Eller också kanske du kan låta bli att fråga servitören. Och, när du ändå håller på, varför inte låta bli att fråga kocken också?
Sidan 59
"Jag tror att vi föds med den där starka längtan", sa Arvan, som om han hade läst mina tankar. "Fast vi vet kanske inte vad det är vi längtar efter. Men det måste vara någonting som verkligen betyder något. Något som finns därute och bara väntar på att just jag ska upptäcka det."
Sidan 109
Rain and thunder -
fascinating spectacles on their own
but a wonderful miracle when they appear
together
Sidan 112
"Vad fint att vi är vänner. Inte bara kompisar, utan vänner. Det tycker jag om."
Sidan 125
"[...] Eller råkade såra varandra kanske jag borde säga. Ingen av dom ville egentligen den andre illa, men jag tror att syskon lätt kan såra varandra just för att dom är så nära varandra, just för att dom känner varandra så väl samtidigt som dom kanske har tappat lite av den där respekten vi alla måste ha för andra människor. Dom har vuxit upp tillsammans och tror på något sätt att dom har rätt till varandra, att dom har rätt att tala om för den andra hur han eller hon ska leva sitt liv."
Sidan 131
[...] men så skedde det där som vi båda hade väntat på. Jag tänkte innan jag pratade.
Sidan 139
"Så du menar att jag bara ska kasta mig över honom?"
"Nja, det var väl inte riktigt vad jag sa. Men, varför inte? Antingen skrämmer du ihjäl honom, eller också blir han överlycklig. Oddsen är högre än en trisslott."
Sidan 158
Vi pratar samma språk, men vi når inte riktigt fram till varandra. Det är som om språket och det man försöker förmedla med sitt språk är lite grann som en gissningslek. För det mesta fungerar det utan att man behöver tänka efter, men egentligen kan man ju aldrig vara säker på att människan man pratar med eller skriver till tolkar orden på samma sätt som man själv gör.
Sidan 209
"Och vår oändliga fantasi sträcker sig inte längre än dit våra tankar når. Men det är tillräckligt. Absolut tillräckligt."
Sidan 218-219
"Jag tror inte han är så rädd egentligen. Man han har kanske tråkigt ibland, den ena dagen liknar den andra, och så skapar han lite dramatik i sin kattvardag. Ungefär som när du läser en deckare eller ser en skräckfilm. [...]"
Sidan 222