Jag vill inte längre vara
Jag vänder om och springer iväg. In på toaletten. Låser dörren, ser mig i spegeln. Ser mina trötta, tröstlösa ögon. Jag vänder fort bort blicken igen. Jag klarar inte längre av att se på mitt ansikte. Jag förstår vad de menar. Mitt ansikte har mist sin glans sen du lämnade mig.
Ingen vet längre hur jag mår. Kanske är det för att ingen förstår mig så som du gjorde. Jag har blivit en mästare på leenden och repliken: "Nejdå. Jag mår bra."
Jag känner hur tårarna tränger upp ur tårkanalerna. De lägger sig i ögonvrån i ren väntan på att rinna över. Och vad gör de inte? Såklart att de rinner över. De har ingen anledning till att ligga kvar. Jag försöker vara stark. För din skull. Det är svårt. Utöver dig finns det ingen att vara stark för. Så egentligen, varför är jag stark? Det tjänar ingenting till. För vem skulle sakna mig om jag försvann? Ingen skulle sakna den riktiga delen av mig, för den är död. Du dödade den när du försvann. Jag är inte jag när du inte är med mig. Mitt liv är lika meningslöst som en toalett som inte används.
Minns du när vi sökte regnbågen? Den är död. Jag hittade den, i spillror på marken, framför mina fötter.
Min skugga väger flera ton. Den blir bara tyngre för var dag som går.
Jag minns fortfarande den dagen som du lämnade mig som igår.
Jag minns bilen vi åkte i. Din systers bil. Det var hon som körde. Ni var så omaka. Hon blond, du brunett. Hon blåögd, du grönögd. Hon var som en syster till mig med.
Hon var så glad att jag var med. Du likaså.
Ni två satt i framsätet. Jag såg en fågel, en fasan. Jag sa det högt. Det skulle jag aldrig ha gjort. Det var då det hände. En röd bil kom i motsatt riktning. Det fanns ingen möjlighet att väja undan. Det blev en totalkrock.
Jag var vid medvetande, trots smärtorna. Det gjorde så ont, så ont. Jag såg dina slutna ögon. Jag såg din bröstkorg höjas och sänkas med ojämna mellanrum.
Jag hörde sirener i fjärran. Du verkade också ha gjort det. För du öppnade dina ögon. Du såg på min och viskade hest:
"Min ängel. När ingenting går, då ska jag bli en ängel, bara för dig." Du slöt ögonen igen. Din bröstkorg slutades att hävas upp och ner. Jag grät. De orden var de finaste jag någonsin hört. Så mycket finare än de tre orden folk använder i tid och otid.
Räddningspersonalen fann mig gråtande i fosterställning, i baksätet. Du och din syster borttynade i framsätet. Mannen som kört den röda bilen var även han död. Jag var den enda överlevande. Enda sedan jag fick veta har jag velat följa efter i era fotspår.
Folk har smällt i mig så många osanningar om allt vad jag betyder för dem. Nonsens säger jag. Inte till dem såklart. Jag nickar bara försynt och säger det samma. Helt meningslösa ord.
Jag ber dig: Kom och hjälp mig flyga. Eller låt mig få låna dina vingar ett tag. Jag klarar inte av detta längre.
Du har gjort så att himlen hänger snett. Universum har blivit rubbat. Det är inte bra för någon.
Ingen pratar längre. Alla har blivit så tysta. Tystnaden har gjort mig döv.
Utan dig består min värld av gråa murar och inget ljus. Allt som händer, det händer utan mig.
Ingen känner mig. Inte ens jag själv. Jag längtar tillbaka, men jag kommer bara längre bort för varje ögonblick.
Hela världen brakar ihop och blir ett "Happy End". Jag torkar de sista tårarna. Jag vet att vi inte är odödliga.
Jag har fått antideppresiv medicin för att komma över dig. De tror det hjälper mig att komma över dig. Att det ska göra mig lugnare, men att glömma dig, det kan de glömma. Jag kommer aldrig att glömma dig.
Jag tar en varje gång saknaden efter dig gör för ont. Det är när jag är ensam. Jag säger åt mig själv varje gång att detta var den sista. Alltid behöver jag en gång till. Alltid en sista gång.
Idag ska bli den allra sista gången.
Jag ser ner i burken som jag bär med mig likt andra sina mobiler.
Nio små vita piller på en vit plastbotten i en vit burk. Jag skakar burken. Pillren skramlar så vackert mot den hårda plasten.
Jag överväger en sista gång innan jag tömmer burken i mitt svalg. Smaken är stark. Jag tar en plastmugg, fyller den med vatten en gång. Två gånger. Tre gånger. Därefter orkar jag inte mer.
Jag sjunker ner med ryggen emot den svala, kaklade väggen. Jag sluter mina ögon. Jag känner hur jag sakta löses upp.
Snälla du, kom och rädda mig! Jag behöver dig. Jag är ensam. Jag vill inte längre vara.
Jag öppnar mina ögon och ser ljuset. Det omtalade, efterlängtade ljuset.
Något skymmer det. Det är du! Du i din vita änglasärk, vita vingar och ditt bruna, fluffiga hår. Du tar min hand och vi flyger iväg.
Du höll ditt löfte!
