...
Jag har upptäckt att min sträcka på Tjoget är svart-violett. Detta på en skala där svart är svårast. Det känns inte som att det är till någon hjälp att jag springer tredje sista sträckan av tjugo - där av namnet Tjoget. Vi kommer förmodligen ha gått i omstart ett par sträckor tidigare, men ändå. Idial tiden ligger på arton minuter, jag kommer att ta det tredubbla. Senast jag sprang en riktig tävling, om än öppenbana, så var det en Ö4. Den här banan motsvarar Ö7/8, på en tiogradig skala. Då tog det 1:40 minuter att ta mig runt ca tre kilometer. Jag kommer att klara det, ja. Både att ta mig runt rent fysiskt och orienteringsmässigt. Men ändå! Jag är så otränad att det skvätter om det. Och när jag har berättat om min upptäckt för mamma och pappa har jag till och med börjat gråta. Jag grät inte när jag gick ut nian, jag har inte gråtigt på typ två - tre månader. Och när jag väl gör det är det tre gånger, på tre timmar på grund av en orienteringsbana! Det känns helt stört!
Jaja, jag lyssnar på Håkan (min nyfunna kärlek<3) och hoppas på att ögonen inte sviker mig när jag berättar om mina tvivel för utagningskommeten och att jag får sova i natt. Vi ska upp typ sju - halvåtta för brorsan fyller år imorgon. Sen måste man väl panik packa lite. Typ vattenflaskor, färdkost, ett sista toabesök osv.
Uschja! Sova är vad jag vill göra nu...