easyblue

Mirjam:

Hon kunde inte sova. Saknaden var för stor. Av vad var hon inte riktigt säker på. Om det var det gamla livet i Sverige eller något hon gjorde för länge sen. Av det gamla livet i Sverige hade hon egentligen ingenting att sakna. Livet hade blivit så mycket bättre i Tyskland. Att börja om på nytt. Att ingen visste om hennes förflutna. Här saknades vissa av de krav hon hade haft på sig förut. Hon kunde ha vilka kläder hon ville utan att någon tittade snett. Här var det ingen som visste om det oförlåtliga som hon hade gjort. Hon hade funnit en liten trygghet. Trygghet var ingenting som hon var bortskämd med.

Hon kände tårarna komma utan någon som helst anledning. Det kom bara fler och fler. De gick att torka bort. Utan nytta, för det kom bara fler och fler hela tiden. Hon satte sig upp i ett försöka att samla sig. Det gick inget vidare. Tårarna bara föll och föll.

Hon reste sig upp. Hon drog på sig en tjocktröja över den långbenta pyjamasen. Hon tänkte gå ut. Det skulle kanske rensa huvudet på henne en smula.

Hon gick ner i det dunkla köket. ”Jag borde kanske skriva en lapp.” Tänkte hon. Hon tog ett block och en penna ur kökslådan och klottrade snabbt ner:

”Jag är ute och går.

Kunde inte sova.

Kram Mirjam

P.S. jag tar mig själv till skolan imorgon. ”

Hon skrev medvetet ingen tid på pappret. Hon ville inte oroa sina föräldrar i onödan.

Hon gick ut i den mörka, annars ljusgröna hallen. Hon tog upp sina nycklar ur väskan och tog på sig sina skor innan hon gick ut och låste dörren efter sig.

Väl ute på trappan tog hon ett djupt andetag. Den svala luften fick ännu fler tårar att frodas i hennes ögon. Hon tog ett par snabba steg ner för trappan och trädgårdsgången ut på vägen. Hon bara gick. Utan att tänka på vart. Hon lät den svala natt luften rensa huvudet och tömma tårkanalerna så gott det gick. Hon gick ganska fort. Hon stannade till och snurrade runt ett varv. Där var Gustavs hus. Hur hade hon hamnat här? Hon hade ju bara varit här en enda gång. Var det hennes omedvetna medvetande eller bara en ren slup att hon hade hamnat här?

Det lös i köksfönstret. Hon kunde urskilja en mörk silhuett där inne, sittandes vid köksbordet med huvudet i händerna. Var det inte Gustav?

Hon gick närmare för att se. Hon kände sig lite illegal. Men visst var det han som satt där.

Hon kände hur tårarna var på väg upp igen. Att de aldrig kunde hålla sig borta!

Hon frågade sig själv om hon skulle uppmärksamma sin närvaro eller inte.

Hon valde att ta upp en liten sten ifrån backen och kasta den imot fönstret. Både två och tre stenar behövdes innan hon fick någon reaktion ifrån köket. Gustav öppnade köksfönstret och såg sig yrvaket omkring innan han upptäckte henne ståendes på marken nedanför fönstret.

Hon kände hur fler tårar rullade ner för hennes kinder. Han utropade

”Mirjam!? Vad gör du här?” I en blandning av skräck och förvåning. Hon kunde inte svara. All gråt hade gjort hennes hals tjock och oförmögen att tala.

”Jag kommer ut!” Fortsatte han som svar på sin egen fråga.

På mindre än ett ögonblick var hon i hans trygga famn och drog in hans varma doft.

”Kom så går vi in. Det är kallt här ute.” Hon nickade och först nu såg hon att han var barfota.

Han ledde henne direkt upp för trappan, till övervåningen, in på sitt rum.

Han drog av täcket ifrån sängen. Placerade henne på sängen innan han drog täcket runt henne. Hon kände sig som ett litet sjukt barn. Både fånigt och skönt på en gång. Att inte behöva tänka på något.

”Varför kommer du hit så sent? Vet du vad klockan är?” Hon visste vad klockan var när hon gick hemifrån så hon nickade. Han var inte arg på rösten.

”Mirjam, jag är inte arg på dig. Jag är bara rädd. Jag vet inte vad jag ska göra om jag är ärlig. Det finns ingen som har sökt upp mig klockan tre på natten tidigare. Knappt på dagen heller. Inte utöver killarna när jag har varit sen till en spelning. Jag är bara så himla orolig för dig. Du söker upp mig, en kille som du bara har känt i knappt två veckor. Klockan är tre på natten och du gråter som ett litet barn. Förstår du att jag blir orolig?” Hon nickade. Hon förstod hans oro. Hon hade också blivit orolig om han hade sökt upp henne på samma sätt. Hon försökte samla sig en aning och hulkade fram

”Jag.. J-jag k-k-unde in-te s-sova. J-jag gi-ck-k ut oc-och h-hamdade h-här…” Han la handen på hennes axel såg in i hennes ögon och frågade:

”Vet dina föräldrar om att du är här? Sa du till dem att du gick ut?” Hon nickade igen. Hon hade ju skrivit en lapp.

Hon kände hur tårarna vällde upp än en gång.

”Snälla Mirjam. Gråt inte. Du får stanna här i natt om du vill.” Han kramade om henne. Hon nickade imot hans axel. Det kändes som nacken hade låst sig i den rörelsen.

”Jag är jättetrött. Det är säkert du också. Ska vi sova?” Ännu en gång nickade hon bara. Hon var också jättetrött. Att gråta tog på krafterna.

Hon kröp längre in till väggen. Hon tyckte om tryggheten med att ha väggen imot ryggen. Han lade sig bredvid henne. Han drog täcket av henne för att sekunden senare dra det över dem båda.

Han vände sitt ansikte imot hennes och frågade:

”Vill du berätta varför du gråter?” Hon bröt mönstret och skakade på huvudet. Hon hade ju själv ingen aning om varför hon egentligen grät.

”Okej. Det är lugnt.” Svarade han. Hon beundrade hans tålamod. De studerade varandras ansikten. Hon kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre. Hon skulle precis till och somna när Gustav frågade ömt:

”Mirjam.” Hon Mhmm:ade till svar. ”Jag tror jag är kär i dig.” Hon blev med ens klarvaken. Så klarvaken man kan bli när man är så trött att ögonen går i kors.

”Snälla skratta inte!” Bönföll han henne. Hon skakade på huvudet och sträckte ut handen för att lätt vidröra hans kind. Hon la handen bakom hans nacke, drog honom närmare och kysste honom. Ett underbart stort lyckorus gick igenom hennes kropp. De släppte sakta taget om varandra. Han såg henne i ögonen och sa:

”Vill du veta en sak? Du är den första jag någonsin kysser.” Hon blev helt förbluffad. Hur kunde en sådan underbar kille som Gustav ha gått okysst så länge? Hon svarade sanningsenligt:

”Du är också min första kyss.” Den här gången var det hans tur att bli förbluffad. Han strök sakta sin hand ner för hennes kind, över örat, bakom nacken på henne och kysste henne. Hans beröring gjorde henne matt. Hon ville egentligen bara sova. De släppte sina grepp om varandras nackar.

Den natten somnade hon tryggare än på mycket länge.