Schatten und Licht Del 10

Gustav:

Han vaknade av den hiskliga värmen. Han undrade vad det var som kunde ha orsakat värmen. Han brukade ju vakna av att han frös.

Något eller något röde sig bredvid honom. Nattens händelser kom på plats med ett blixtnedslag.


Han hade inte kunnat sova av någon anledning. Så han hade gått ner i köket för att göra sig en kopp te. Medans vattnet kokade upp hade han satt sig vid köksbordet och slumrat till.

Han vaknade en halvtimme senare av att någon kastade sten på fönstret. Han kastade en kort blick på klockan på väggen och konstaterade att hon var strax efter tre.

Han fumlade med haspen i sitt nyvakna tillstånd innan han fick upp det och blickade ut över den mörka trädgården. Det tog ett tag innan han upptäckte henne på marken. Alldeles nedanför fönstret stod Mirjam med kristallklara tårar nerrullande för hennes kinder. Han blev riktigt förvånad över att hon stod där, han blev även rädd. Han hade snarare tänkt sig några uttråkade busungar än en gråtande Mirjam nedanför fönstret.

Han blev rädd för sin ovisshet. Han hade aldrig varit med om detta tidigare. Aldrig hade någon sökt upp honom på natten. Knappt på dagen heller för den delen.

Många tankar svischade igenom hans huvud innan han fick tag på en och ropade halvhögt till henne:

"Mirjam? Vad gör du här?" Efteråt förbannade han sig själv för att han inte kom på något mer klipskt att säga. Hon svarade inte så han fortsatte: "Jag kommer ut!"

Han drog hastigt igen fönstret och sprang ut i hallen. Han fipplade lite med nyckeln. Den här gången var det inte för att han var trött, utan för att han var stressad. Han glömde bort att ta på sig ett par skor. Han insåg inte sitt misstag förrän han sprang ut på den fuktiga gräsmattan, men då var det försent. Just då kändes det väldigt oväsentligt.

Han sprang mot henne och drog in henne i en omfamning.  Det hela gjordes väldigt omedvetet. Det bara kändes så rätt just då. Hon protesterade inte heller. Hon verkade snarare tacksam. Hon försökte lugna sig själv igenom att ta djupa andetag i mot hans axel.

Han kände hur hans fötter var på väg bort ifrån kontakten med hjärnan. Han erbjöd henne att följa med in. Hon nickade till svar och följde fogligt med. Han tog med henne direkt till övervåningen.

Hon betedde sig som en marionettdocka när han placerade henne på sägen och drog täcket runt henne.

Han frågade henne varför hon hade kommit till honom. Hon svarade inte. Han fick känslan av att hon var rädd för hans reaktion så han sa:

"Mirjam, jag är inte arg på dig. Jag är bara rädd. Jag vet inte vad jag ska göra om jag är ärlig. Det finns ingen som har sökt upp mig klockan tre på natten tidigare. Knappt på dagen heller. Inte utöver killarna när jag har varit sen till en spelning. Jag är bara så himla orolig för dig. Du söker upp mig, en kille som du bara har känt i knappt två veckor. Klockan är tre på natten och du gråter som ett litet barn. Förstår du att jag blir orolig?" Detta var bara ett tafatt försök att sätta ord på känslorna han hade. Han hade känslor som inte gick att baskriva i ord. Han såg oroligt på henne medan hon hulkade fram:

"Jag.. J-jag k-k-unde in-te s-sova. J-jag gi-ck-k ut oc-och h-hamdade h-här..." Han blev genast orolig för hennes föräldrar, hon hade fixat det. Han andades ut. Tårarna rann fortfarande ner för hennes kinder. Han la handen på hennes axel och bad henne att stanna över natten.

När de låg i sängen och studerade varandras ansikten och hon precis höll på att somna fick han plötsligt ett infall att säga vad han kände för henne. Så han sa:

"Mirjam." Han pausade och samlade kraft. "Jag tror jag är kär i dig." Han var förvånad över att han hade klarat av att säga det utan att haka upp sig. Han hade haft den meningen i baktankarna i över en vecka. När hon inte svarade fick han en tro att hon tyckte att han var löjlig och skulle börja skratta. Han bönföll henne därför:

"Snälla skratta inte!" Men hon skrattade inte. Istället sträckte hon ut handen för att lätt vidröra hans kind. Hon la handen bakom hans nacke, drog honom närmare och kysste honom. Han hade aldrig varit med om något liknande. Värken en kyss eller känslan som upprymde hela hans kropp. Han sa det till henne. Hon blev förvånad. Hon sa att han också var hennes första kyss. Han blev helt förbluffad. Hade ingen haft samma känslor för Mirjam som han hade?

Han strök sakta sin hand ner för hennes kind, över örat, bakom nacken på henne och kysste henne. Känslan var en av den bästa han hade upplevt.


Han hörde någon spola på toaletten. Han öppnade ögonen och kastade en blick på klockan. 06,30 lyste de röda siffrorna på klockradion. Det var Franziska som hade blockerat toaletten.

Han insåg att om att om han inte skulle gå igång allt för mycket senare när hon skulle väcka honom var det bäst att förvarna henne redan nu. Men inte för mycket så hon fick misstankar. Han ville inte att Franziska skulle vara den första att veta att en tjej hade sovit i hans säng i natt. Helst ville han inte att någon skulle veta det. Inte just nu i alla fall.

Han trasslade sig ur virrvarret i sängen och tassade ut i korridoren utanför rummet. Han kom precis lagom för att möta Franziska i toadörren.

"Är du uppe redan?" Frågade hon skeptiskt.

"Ja, så du behöver inte väcka mig sen."

"Hur kan jag lita på det?"

"Lita bara på mig för en gångs skull. Har jag svikit ett löfte någon gång? Du får ju mer tid nu när du inte behöver väcka mig."

"Okej då! Kör till! Men jag mördar dig om du kommer försent till skolan!" Hon hytte med pekfingret varnande innan hon försvann in på sitt rum. Han gick in på toan.

Efter att ha tvättat händerna fick han en impuls att ha glasögon istället för linser idag. Han skjölde ansiktet och tog på sig sina glasögon. Han såg hu alla linjer blev skarpare.

Han gick tillbaka till sitt rum. Mirjam såg extremt nyvaken ut där hon satt i hans säng med håret på ända. Han log och sa:

"God morgon!"

0 kommentarer